77
ket, om han kunnat återkalla hennes ande och fått till den uttala det ångerfulla hjertats ”förlåt?” —
Sjette Kapitlet.
Trenne månader hade förflutit sedan Elsas död, då Olof, en söndagsmorgon, inträdde till fadern. Sorgen efter den älskade modern hade tryckt en tydlig stämpel på hans drag. Kinden var blekare, ögat blixtrade icke som fordom och i sjelfva leendet myste ett stilla vemod. Han var högtidsklädd och både utseende och hållning antydde ett högtidligt allvar.
Fadren satt i en till hälften liggande ställning på en soffa. De gamla stöflorna voro nu bortbytta mot gröna saffians-tofflor och den fordna enkla pipan förvandlad till en, med tvenne alnars långt skaft och ett stort silfverbeslaget sjöskumshufvud. Han var ännu i skjortärmarne; men på bordet låg utbredd den svarta rocken, med sitt blanka hederstecken.
»Jag har något att tala ve’ er om, far!” började Olof och framgick, med säkra steg till fadern.
