78
”Ja! då ska’ du skynda dig; för det kommer snart många deputerade te’ mig och vill hålla plännum,” svarade riksdagsman och drog stolta drag ur sin långa pipa.
”Jo, far! ja vill be er om ert samtycke te’ en sak, som hela min lycka beror på,” återtog Olof och den starka stämman veknade af en djup rörelse.
”Ja så, min käre Olof! ja’ förstår — du tänker på att gifta dig och deri gör du ganska klokt, och det är inte så utan, att ja sjelf har samma speklation; för ja’ sakna sali’ Elsa för oterribelt mycke, fast jag kan bära min sorg bättre än du — och lifvet är mig verkligt en börda, förrn ja ha’ fått mig en hustru igen: ty Herran sade: ”det är icke godt att mannen är allena” och det märker ja för väl både ute och inne. Gud hjelp mig att få en,som ja kan lefva ett så ljufligt ägtenskap med, som jag gjorde med salig Elsa! Gud fröjde hennes själ!” tillade den sörjande enklingen och grinade och blinkade, liksom skulle han undertrycka sina tårar.
Olof hade svårt att gömma, huru djupt dessa fadrens ord sårade hans hjerta: det lyckades icke eller fullkomligt; men fadren märkte det ej.
”Och hvad dig beträffar, min kära Olof! så är jag säker’ att du inte för ro skull, är son te Folke Jönson, utan att du gör ett val,
