92
Fröken Beata klädde Anna till brud, det grannaste hon kunde, i alla sina egna och en mängd lånade dyrbara prydnader. Vackrare brud har kanske aldrig burit en krona, och en lyckligare brudgum aldrig för altaret utsagt det heliga trohetslöftet.
Olof hade länge djupt lidit af sitt förhållande till fadern och brodern, och hade verkligen, tillsammans med prosten, kort före midsommar, gått till det fordna hemmet, för att ännu en gång försöka om icke ömhetens och naturens röst kunde tränga till faderns hjerta. Han hade hotande blifvit afvisad och åter, med de rysligaste eder, förbjuden att nånsin beträda hemmets tröskel. Detta hade förvärrat Olofs lidande och icke en gång Annas kärlek hade kunnat lugna honom: men i den stund då Anna, som hans brud; i all sin oskulds och skönhets glans framträdde till altaret, så lade sig en helig lycksalighet öfver hans själ och alla de mörka tankarne flydde: — Han kände — han ihogkom icke mer än Gud — Anna och Modern, hvars ande han tyckte sig känna välsignande sväfva omkring sig och den fromma herrliga bruden.
Alla voro tjusta och djupt rörda och nu, oberoende af den fruktade, talade endast rättvisa och deltagande i allas hjertan, ur allas blickar. De tänkte på det unga brudparets trogna kärlek; på den hårda kamp de derföre kämpat;
