Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

kyrkan längre fram, och den är väldigt ståtlig. Det är särskilt två rader, som jag tycker låta så stiliga:

»Hejdlöst, i vilt tumult, nu flydde fiendens skaror,
Midians öde tycktes beseglat, dock — — — »

— Jag vet inte vad tumult är och inte heller Midian, men det låter så bra … Tänk, att jag inte ska få läsa upp’et förrän nästa söndag. Jag ska läsa på det hela veckan. Se’n bad jag fröken Rogerson — för fru Lynde var för långt borta — att visa mig er kyrkbänk. Jag satt så stilla jag nånsin kunde, och texten var Uppenbarelsebokens tredje kapitel, andra och tredje versen. Det var en fasligt lång text. Om jag vore pastor, skulle jag välja ut små, behändiga texter. Också predikan var gräsligt lång. Den skulle väl passa till texten, kan jag förstå. Men intressant var han inte. Felet med honom är nog, att han har inte ett enda dugg fantasi … Jag hörde just inte mycket på honom. Jag lät tankarna löpa och tänkte på så mycket nytt och märkvärdigt …

Marilla hade en hjälplös förnimmelse av, att hon borde läxa upp Anne för allt detta. Men hon hölls tillbaka av det obestridliga faktum, att åtskilligt av vad Anne sagt, särskilt om pastorns predikningar och herr Bells böner, var vad hon i åratal själv tänkt i djupet av sitt hjärta, utan att någonsin ge uttryck däråt. Det nästan tycktes henne, som om dessa hemliga, aldrig uttalade kritiska tankar plötsligt tagit synbar gestalt i det lilla stycke försummad mänsklighet, som här helt frimodigt framlade sina anklagelser.



XII.
ETT HÖGTIDLIGT LÖFTE.

Det var ej förrän fredagen därefter, som Marilla hörde historien om den blombekransade hatten. Hon kom hem från fru Lynde och ställde genast Anne till räkenskap.


— 93 —