Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

— Anne, fru Lynde påstår, att du var i kyrkan i söndags med din hatt på det löjligaste sätt utstofferad med nyponrosor och smörblommor. Hur kan du komma på en sådan galen idé? Du måste ha tagit dig ut som ett åkerspöke?

— Ja, jag vet nog, att gult och skärt inte klär mig … började Anne.

— Klä och klä! Vem tror du frågar efter det? Det var blommorna på din hatt, sak samma av vad färg de voro, som var det löjliga. Du är ett ytterst tålamodsprövande barn.

— Jag kan inte fatta, varför det är löjligare att bära blommor på hatten än på klänningen, invände Anne. — Så många av småflickorna där hade buketter fastsatta med knappnålar på klänningen. Vad är det för skillnad?

Marilla var emellertid ej hågad att låta sitt omdöme förvillas av några försåtliga jämförelser.

— Du ska inte svara mig så där, Anne. Det var i alla fall mycket dumt utav dig — gör aldrig om någonting sådant! Fru Lynde trodde, att hon skulle sjunka genom golvet, när hon såg dig komma in utspökad på det sättet. Hon kunde inte komma dig så nära, att hon kunde säga åt dig att ta av dem, förrän det var för sent. Hon säger, att folk pratade alldeles förfärligt om’et … De trodde förstås, att jag inte hade bättre vett än att jag lät dig gå tillstyrd på det sättet.

— Ack, vad jag är ledsen, sade Anne och fick tårarna i ögonen. — Aldrig trodde jag ni skulle ta illa upp … Rosorna och smörblommorna voro så söta, att jag trodde de skulle ta sig riktigt nätt ut på min hatt. Så många av de andra småflickorna hade konstgjorda blommor på sina hattar. — Jag är rädd, att jag vållar er fasligt mycket bekymmer och bråk. Kanske ni hellre borde skicka mig tillbaka till barnhemmet? Det skulle vara rysligt, jag tror inte jag skulle härda ut där, jag skulle nog få lungsot, så mager som jag är … Men det vore ändå bättre än att ständigt vara en plåga för er …


— 94 —