Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

De gingo över till Tallbacken längs ginvägen tvärs över bäcken och uppför den lilla skogbevuxna sluttningen. Fru Barry kom och öppnade, sedan Marilla knackat på köksdörren. Det var en lång, svartögd och svarthårig kvinna, med ett drag av beslutsamhet kring munnen. Hon hade rykte om sig att vara mycket sträng mot sina barn.

— God dag, Marilla, sade hon hjärtligt. — Stig in! Jag kan förstå, att det här är den lilla flickan, som du tagit upp?

— Ja, detta är Anne Shirley, sade Marilla.

— Stavat med e, viskade Anne, som, hur ängslig och upprörd hon än kände sig, var fast besluten, att det ej skulle råda något missförstånd i denna viktiga punkt.

Fru Barry, som ej hörde eller också ej förstod, tog henne bara i hand och sade vänligt:

— Hur mår du?

— Jag mår bra till kroppen, fastän jag är rätt altererad till själen — tackar som frågar, svarade Anne allvarligt. Avsides till Marilla bifogade hon med en hörbar viskning: — Det där var väl ingenting farligt, Marilla?

Diana satt på soffan och läste i en bok, som hon tappade, när de besökande trädde in. Det var en mycket söt liten flicka med moderns svarta ögon och hår, rosiga kinder och det glada ansiktsuttryck, som hon ärvt efter sin far.

— Detta är min lilla flicka, Diana, sade fru Barry. — Diana, du kan ta Anne med dig ut i trädgården och visa henne dina blommor. Det är nyttigare för dig än att sitta och hänga över den där boken. Hon läser alldeles för mycket — detta sades till Marilla, sedan den lilla flickan gått ut — och jag kan inte hindra henne, för hennes far håller med henne. Alltid ska hon anstränga sina ögon med läsning. Jag är glad om hon får en lekkamrat — kanske hon då håller sig mera utomhus.

Därute i trädgården, som var full av solnedgångens milda dager, vilken silade in mellan de mörka gamla furorna längs

— 96 —