Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

— Prat, sade Marilla, ond på sig själv för att hon haft flickan att gråta. — Jag vill visst inte skicka dig tillbaka till barnhemmet. Allt vad jag vill är bara att du uppför dig som andra små flickor och inte gör dig löjlig. Gråt nu inte mera, så ska du få höra på roligt! Diana Barry har kommit hem i dag. Jag ska gå dit upp för att höra, om jag kan få låna ett kjolmönster av fru Barry, och om du vill, kan du få gå med och bli bekant med Diana.

Anne steg upp med hopknäppta händer och tårarna ännu glittrande på kinderna; disktrasan, som hon skulle fålla, föll till golvet, utan att hon märkte det.

— O, Marilla, jag är så rädd! Nu, när det verkligen stundar, är jag så rädd! Tänk, om hon inte skulle tycka om mig! Det skulle vara den mest tragiska missräkningen i hela mitt liv.

— Seså, var nu inte så het på gröten! Och låt bli att använda sådana där långa ord! Det låter så tokigt av en liten flicka. Diana är jag säker på skall tycka om dig. Det är hennes mamma, som det kommer an på. Tycker hon inte om dig, så gör det detsamma, om Diana är aldrig så betagen i dig. Om hon har hört talas om, hur du flög på fru Lynde och att du gick i kyrkan med smörblommor kring hatten, så vet jag inte, vad hon kommer att tänka om dig … Du får lov att skicka dig artigt och snällt och håll inne med dina underliga sätt att uttrycka dig … Kors i alla dar — jag tror, att flickungen darrar!

Anne darrade verkligen. Hennes anletsdrag voro bleka och spända.

— Ack, Marilla, också ni skulle vara upprörd, om ni snart skulle få råka en liten flicka, som ni hoppades skulle bli er bästa vän — och så hennes mamma kanske inte tyckte om er, sade hon, i det hon skyndsamt gick efter sin hatt.


— 95 —