Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

Diana såg förfärad ut.

— Det är ju rysligt fult att svära, sade hon förebrående.

— Asch, inte — inte det slags svära, som jag menar. Det finns två sorter, som du vet.

— Jag har bara hört talas om en sort, genmälde den ännu ej övertygade Diana.

— Jo du, det finns en till. Och den är inte alls syndig. Det betyder bara, att man ska avge ett högtidligt löfte. Det är inte farligt.

— Nåja, det kan jag ju göra, sade Diana betydligt lättad. — Hur går det till?

— Vi ska räcka varandra händerna — så här, sade Anne allvarligt. — Men det bör egentligen ske över rinnande vatten. Vi få låtsa, att den här sandgången är rinnande vatten. Nu ska jag förestava eden. Jag högtidligen lovar och svär att vara trogen min bästa vän, Diana Barry, så länge som solen och månen rulla sina klot … Säg nu du det och sätt in mitt namn i stället.

Diana upprepade eden med ett fnitter först och sist. Därpå sade hon:

— Du är en konstig flicka, Anne. Jag hade nog hört förut, att du skulle vara konstig. Men jag tror, att jag kommer att tycka riktigt bra om dig.

När Marilla och Anne gingo hem, följde Diana dem så långt som till spången. De båda små flickorna gingo med armarna lindade om varandra. Vid bäcken togo de ett rörande farväl av varandra med många löften att råkas eftermiddagen därpå för att leka.

— Nå, fann du en besläktad själ i Diana? frågade Marilla, när de gingo genom trädgården upp till Grönkulla.

— Ack ja, suckade Anne, lyckligt omedveten om sarkasmen i Marillas fråga. — O, Marilla, jag är i denna stund den lyckligaste flicka på Prins Edwards ö. Jag försäkrar

— 98 —