Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett högtidligt löfte.

er, att jag ska läsa mina böner av uppriktigaste hjärta i afton. Diana och jag ska bygga en lekstuga i björkhagen i morgon. Kan jag få de sönderslagna porslinsskärvorna, som ligga ute på vedbacken? Dianas födelsedag är i februari och min i mars. Är det inte ett högst underligt sammanträffande? Diana ska låna mig en bok att läsa uti. Den är förfärligt rolig och gränslöst spännande. Hon ska visa mig en plats långt in i skogen, där det växer linnéa. Tycker ni inte Diana har mycket själfulla ögon? Jag önskar, att jag hade själfulla ögon … Diana skall lära mig sjunga en visa, som heter »Nelly med sin korg på arm». Hon ska ge mig en tavla att sätta upp på väggen i mitt rum, den är så förtjusande söt — en vacker dam i ljusblå sidenklänning. Hon har fått den av en symaskinsagent. Om jag ändå hade någonting att ge Diana! … Jag är en tum längre än Diana, men hon är mycket fetare än jag; hon säger, att hon gärna skulle vilja magra, för då blir man graciösare, men jag är rädd att hon bara sa det för att jag inte skulle vara ledsen … Endera dagen ska vi gå till havet för att plocka snäckor. Källan nere vid spången ha vi kommit överens om att kalla Dryadens springbrunn. Är det inte ett nobelt namn? Jag har en gång läst ett saga om en källa, som hette så. En dryad är visst ett slags fullvuxen älva — tror jag …

— Ja, måtte du bara inte prata ihjäl Diana, sade Marilla. — Men en sak får du komma ihåg, Anne. Du får inte leka hela tiden, inte heller det mesta av den. Du har dina sysslor att uträtta, och de måste göras först.

Annes lyckobägare var full, och Matthew bragte den att flöda över. Han hade nyss kommit hem från ett besök i handelsboden i Carmody, och han drog förläget upp en liten strut ur sin ficka och räckte den till Anne, med en bedjande blick på sin syster.

— Jag hörde dig en gång säga, att du tyckte om chokladpastiller, så här har du några, sade han.


— 99 —