Glada förväntningar.
— Hon stannade och lekte med Diana en halvtimme längre än jag gav henne lov till, och nu sitter hon därute uppflugen på vedstapeln och pratar med Matthew, så det går som käpp i hjul, fastän hon mycket väl vet, att hon borde vara härinne och sy. Och han står där naturligtvis och hör på henne som en ann’ stolle — ju mera hon babblar och ju konstigare saker hon säger, desto mera förtjust är han, det syns nog. Anne Shirley, kom in på eviga minuten, hör du inte, hur jag ropar!
En rad korta och hårda knackningar på fönstret åt väster — och Anne kom flygande in på gården med lysande ögon, en matt rodnad på kinderna och det utslagna håret fladdrande efter sig som en guldröd kärve.
— O, Marilla, utbrast hon andlöst, det ska bli en söndagsskoleutfärd i nästa vecka — de ska hållas på herr Andrews’ äng, helt nära Mörka, speglande vågen! Rektorskan Bell och fru Lynde ska göra glass — bara tänk, Marilla — glass! Ack, söta Marilla, jag får väl vara med?
— Vill du vara snäll och titta på klockan, Anne. Hur dags sa jag åt dig, att du skulle komma in?
— Klockan två — tänk, vad det ska bli roligt med den utfärden, Marilla! Och jag får ju följa med? Jag har aldrig varit med om någon utfärd — jag har bara drömt om så’na, men —
— Ja, jag sa du skulle vara här klockan två. Och nu fattas hon en kvart i tre. Jag kan just undra, varför du inte lyder mig, Anne?
— Ack, visst var det min mening … Men vi ha så gränslöst roligt vid Näktergalsro. Och så måste jag ju berätta för Matthew om utfärden. Matthew, han hör så gärna på mig, han … Säg, jag får ju vara med?
— Du får lära dig att motstå frestelsen vid Näktergalsbro eller vad det nu var du kallade det … När jag
— 101 —
