Glada förväntningar.
bestämmer en viss tid för dig att komma hem, får du inte komma tre kvarts timme senare. Och allting har sin tid — också prata för dem, som gärna höra på … Vad utfärden beträffar, så naturligtvis får du vara med. Du är ju elev i söndagsskolan, och jag skulle väl inte neka dig, när alla de andra små flickorna få följa med.
— Men — men — stammade Anne, Diana säger, att var och en ska ta med sig en korg med matsäck. Jag kan ju inte laga någon mat, Marilla, och — ja, det gör mig inte så mycket att vara med om utfärden utan puffärmar, men jag skulle känna mig rysligt ledsen, om jag inte hade någon korg med matsäck … Den har tyngt på mitt sinne alltse’n Diana talade om’et för mig.
— Den behöver inte tynga dig längre. Jag ska göra i ordning en korg åt dig.
— Ack, du söta, rara Marilla! O, vad du är snäll emot mig! O, vad jag är dig tacksam!
Efter dessa »ack!» och »o!» kastade sig Anne om halsen på Marilla och kysste i förtjusningen hennes infallna kind. Det var första gången i Marillas hela liv, som barnaläppar frivilligt vidrört hennes ansikte. Ånyo genomilades hon av denna känsla av någonting på en gång sällsamt och ljuvt … I hemlighet tyckte hon mycket om Annes impulsiva smekning — vilket antagligen var orsaken till, att hon ganska snävt sade:
— Så där ja, nu får det vara nog … Jag ser hellre, att du gör, som man säger till dig. Apropå matlagning, så ämnar jag lära dig de första grunderna nu endera dagen. Men du är så tanklös och yr, Anne, att jag har velat vänta för att se, om du inte först skulle stadga dig litet, innan jag börjar. Du får lov att ha tankarna med dig, om du ska stå i spisen, och det duger inte att falla i drömmerier, när du ska vispa till en pannkaka. Hämta nu fram ditt lapptäcke och gör färdig din ruta, innan det blir tedags.
— 102 —
