Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

Annes bekännelse.

erkänna det av fruktan för straff. Det är rysligt att tänka sig, att hon narras. Det är bra mycket värre än ett häftigt humör. Det ligger ändå en ohygglig känsla i, att man i sitt eget hus har en person, som man inte kan lita på … Hyckla och ljuga — det tycks hon kunna. Jag bedyrar, att jag är mera ledsen över det än över broschen. Hade hon bara sagt mig sanningen, skulle det hela inte grämt mig så mycket.

Marilla gick under aftonens lopp då och då åter in på sitt rum och sökte efter broschen, dock utan resultat. En kvällsvisit i östra gavelrummet hade lika liten effekt. Anne förnekade fortfarande, att hon visste någonting om broschen, men Marilla blev endast så mycket mera övertygad om, att hon gjorde det.

Morgonen därpå berättade hon historien för Matthew. Denne blev ledsen och bestört; han kunde ej genast förlora tron på Anne, men han medgav, att skenet var emot henne.

— Är du säker på, att den inte har fallit ned bakom byrån? var det enda han kunde hitta på att säga.

— Jag har flyttat byrån från väggen och haft ute lådorna och tittat i varenda vrå, svarade Marilla med stor bestämdhet. — Broschen är borta, och flickan har tagit den och ljugit till på köpet. Det är sanningen, Matthew, och naken och ful är den, men vi göra nog bäst i att se den i ansiktet.

— Nå, hur ska du nu bete dig? frågade Matthew hjälplöst. I hemlighet kände han sig tacksam över att det var Marilla och inte han, som hade att reda upp denna trassliga härva. Han kände sig ej det minsta hågad att erbjuda sitt bistånd.

— Hon får sitta kvar på rummet, tills hon bekänner, sade Marilla kärvt, med tanken på det gynsamma resultat denna metod medfört i ett föregående fall. — Så få vi se. Vi kunde kanske hitta broschen, om hon bara ville säga, var

— 109 —