Annes bekännelse.
— Anne, broschen är borta. Du har själv medgivit, att du var den, som senast hade tag i den. Vad har du gjort med den? Säg mig genast sanningen? Har du tagit ut den och tappat den?
— Nej, det har jag inte, sade Anne högtidligt och mötte öppet Marillas vredgade blick. — Jag tog aldrig broschen ut ur ert rum, och det är sanningen, om di så skulle leda mig till schavotten — fastän jag inte riktigt vet, vad schavott är. Där hör ni ju, Marilla!
Annes »där hör ni ju» var blott avsett att ge eftertryck åt hennes försäkran, men Marilla tog orden som ett uttryck av trots.
— Jag tror, att du narras för mig, Anne, sade hon skarpt. Jag är säker därpå. Säg nu ingenting mera, förrän du är beredd att tala om hela sanningen. Gå upp på ditt rum och stanna där, tills du är villig att bekänna.
— Ska jag ta ärterna med mig? frågade Anne ödmjukt.
— Nej, jag spritar dem själv. Gör som jag sa!
När Anne hade avlägsnat sig, gick Marilla omkring och skötte sina kvällssysslor i en ganska bekymrad sinnesförfattning. Hon var ledsen över sin dyrbara brosch. Tänk, om flickan hade tappat bort den? … Och hur elakt av henne att neka till att ha tagit den, då det ju var klart, att hon måste ha gjort det. Och ljuga med så oskyldig uppsyn!
— Jag vet inte vad jag skulle önska hade hänt förr än just detta, tänkte Marilla och spritade nervöst sina ärtskidor. — Inte har hon tagit den för att stjäla i vanlig mening, det förstår jag nog. Men hon har tagit den för att leka med den eller »låtsa» någonting, som hon alltid brukar … Hon måste ha tagit den, det är solklart, för det har inte varit en levande själ inne på rummet utom hon, tills jag gick upp dit på kvällen. Broschen är borta, det är inte tu tal om det. Hon har väl tappat bort den på något sätt och törs nu inte
— 108 —
