Fru Rachel Lynde häpnar.
Hon var en skicklig husmor, under vars överinseende allting gick som ett urverk; hon var den förnämsta kraften inom syföreningen, biträdde nitiskt i söndagsskolan och var en av stöttepinnarna i »Kyrkliga hjälpföreningen» och Hednamissionens bundsförvant.
Trots allt detta hade fru Rachel mycken tid över att sitta vid sitt köksfönster i timtal och sticka vaggtäcken av ljusvekegarn — hon hade stickat sexton stycken, brukade Avonleas husmödrar berätta med förfärade röster — och hålla ett skarpt öga på stora landsvägen, där den löpte ned i dalsänkan och sedan slingrade sig uppför den branta röda kullen på andra sidan. Eftersom Avonlea låg på en liten trekantig halvö, som sköt ut i S:t Lorenzobukten, med vatten på två sidor, så måste var och en, som kom eller som gick, passera vägen uppför backen och sålunda, själv ovetande, springa gatlopp inför fru Rachels allseende öga.
Hon satt där en eftermiddag i början av juni. Solen sken varm och klar in genom fönstret; fruktträdgården på sluttningen nedanför huset stod som i den skönaste bruddräkt av blekröd och vit blom, och myriader bin surrade över den. Thomas Lynde — en beskedlig liten karl, som folket i Avonlea brukade kalla Rachel Lyndes man — sådde rovfrö på åkern nedanför kullen bakom ladan, och Matthew Cuthbert borde ha gjort detsamma på sin stora nyplöjning nere vid bäcken invid Grönkulla. Fru Rachel visste, att han rätteligen borde göra det, för hon hade kvällen förut inne i William Blairs handelsbod hört honom säga till Peter Morrison, att han ämnade så rovfrö kvällen därpå.
Peter hade frågat, förstås, ty Matthew Cuthbert var inte den, som självmant berättade någonting.
Och har man sett — så kommer i stället Matthew Cuthbert klockan halv fyra på blanka eftermiddagen en arbetsdag mitt i veckan i sakta mak körande genom sänkan och
— 2 —
