Fru Rachel Lynde häpnar.
uppför backen. Och ännu mera: han hade vit krage och sin bästa omgång kläder, vilket var ett tydligt bevis på, att han ämnade sig utom Avonleas hank och stör. Och han hade giggen och den bruna märren, vilket angav, att färden skulle gå ganska långt. Vart i all världen skulle Matthew Cuthbert åka, och vad kunde han ha för ärende?
Hade det varit någon annan karl i Avonlea, skulle fru Rachel med sin sällsynta förmåga att stava och lägga ihop rätt väl ha kunnat gissa sig till bägge svaren. Men Matthew for så sällan hemifrån, att det måste vara någonting både angeläget och ovanligt, som narrade ut honom. Han var mycket blyg och försagd till sin natur och visste ingenting värre än att ge sig ut bland främmande människor eller fara till någon plats, där han bleve tvungen att tala.
Matthew, uppsträckt i vit krage och körande en gigg, var en syn, som inte ofta erbjöd sig. Hur mycket fru Rachel än grubblade, stod hennes förstånd stilla och hennes eftermiddagsro var störd.
— Jag ska verkligen gå över ett tag efter teet till Grönkulla och ta reda på av Marilla, vart han har åkt och i vad ärende, var det beslut hon till sist fattade. — Han far eljes aldrig till stan vid den här tiden på året, och han gör aldrig några besök. Vore han läns på rovfrö och skulle fara för att köpa mera, skulle han väl aldrig klä sig så där och ta giggen. Men han körde inte så fort, att det kunde vara för att hämta doktorn. Ändå måste det ha hänt någonting särskilt se’n i går afton. Jag begriper det absolut inte, så mycket är säkert, och jag får inte frid i mitt samvete, förrän jag fått veta, varför Matthew Cuthbert i dag åkt bort från Avonlea.
Efter teet anträdde följaktligen fru Rachel sin vandring. Långt att gå hade hon ej; det ganska stora, oregelbundet byggda och av fruktträd omgivna hus, där familjen Cuthbert
— 3 —
