Annes bekännelse.
— Anne Shirley, sade Marilla högtidligt, just nyss hittade jag min brosch hängande fast vid min svarta spetsschal. Nu vill jag veta, vad du menade med den nätta historien, som du slog i mig i morse?
— Ack, ni sa’ ju, att här skulle jag få sitta, ända tills jag bekände, sade Anne trött. — Då tänkte jag, att jag skulle bekänna någonting, så att jag finge vara med om utfärden. Och på natten i sängen så tänkte jag ut en bekännelse och gjorde den så bra jag kunde. Jag läste på den flera gånger, så att jag inte skulle glömma den. Men ni lät mig ju ändå inte få komma med på utfärden, så jag gjorde mig allt besväret till ingen nytta.
Marilla måste mot sin vilja skratta. Men samvetet slog henne.
— Anne, du är makalös! … Men jag hade orätt, det förstår jag nu. Min lilla flicka — jag skulle inte ha tvivlat på ditt ord, när jag aldrig någonsin ertappat dig med att narras … Naturligtvis var det inte rätt av dig att dikta på dig en förseelse, som du aldrig begått, men … Hm! … Ja, Anne, förlåter du mig, så förlåter jag dig, och så ä’ vi lika goda vänner igen. Gör dig nu i ordning till utfärden!
Anne flög upp som en raket.
— O, Marilla, är det inte för sent?
— Visst inte, klockan är bara tu. De ha nätt och jämt hunnit samlas, och ännu dröjer det en timme, innan de dricka te. Tvätta ditt ansikte och snygga dig i håret och sätt på dig din linneklänning. Jag ska packa din matsäckskorg. Här finns både sockerkaka och gorån och våfflor … Och så ska Jerry få fånga in märren och skjutsa dig dit bort till hagen, där ni ha utfärden.
— O, Marilla, utbrast Anne och störtade sig på huvudet i tvättfatet. Efter några sekunder: — För fem minuter sedan var jag — m-m-m, där fick jag tvål i ögonen, usch —
— 115 —
