Annes bekännelse.
var jag så gränslöst olycklig, att jag önskade att jag aldrig varit född, och nu skulle jag inte vilja byta med en ängel.
Den kvällen återvände en komplett uttröttad, men obeskrivligt lycklig Anne till Grönkulla.
— O, Marilla må tro vi ha mojat oss! … Moja är ett nytt ord, som jag lärde mig i dag — jag hörde Alice Bell använda det. Säger det inte gränslöst mycket? Alltihop var förtjusande. Teet smakade så härligt i det gröna med allt det rara doppet, som vi bjöd varann på ur matsäckskorgarna, och se’n lät herr Andrews oss få fara ut och ro på Mörka, speglande vågen — sex stycken i taget. Och Jane Andrews hade så när trillat överbord. Hon böjde sig ut för att plocka näckrosor, och om inte hennes pappa fått tag i hennes skärp just i sista momangen, så hade hon säkert trillat i och kanske drunknat. Om det ändå hade varit jag! Ett sådant äventyr att sedan ha att berätta om! Nästan ha hållit på att drunkna! Och glassen fick vi. Ja, se glassen — den har jag inga ord för att beskriva … Den var så den smälte i mun …
Samma kväll berättade Marilla hela historien för Matthew, medan hon satt framför sin stoppkorg och stoppade strumpor.
— Jag är fullt villig att medge, att jag begick ett misstag, slöt hon helt uppriktigt. — Men jag ska ta varning av detta. Jag måste i alla fall skratta åt Annes »bekännelse», fastän jag väl inte borde det … Den var ju också en osanning, men en särskild sorts osanning, och hur det är, får jag nog ta på mig ansvaret för den. Ja, flickungen är allt ibland rätt svår att förstå … Men jag tror ändå, att det ska reda sig. Och hon bereder oss omväxling här i huset — det är då ett, som är säkert.
— 116 —
