En storm i ett vattenglas.
Sophie Sloane lånte mig ett sött skärt kort med påskriften »Får jag följa er hem?» Hon ska ha det tillbaka i morgon. Och Tillie Boulter lät mig låna sin pärlring hela eftermiddagen. Får jag ta några av vaxpärlorna på den gamla nåldynan inne på vindskontoret att göra mig en ring utav? Och o Marilla — Jane Andrews sa’ till mig, att Minnie Mac Pherson sa’ till henne, att hon hörde Prissy Andrews säga till Sarah Gillis, att jag hade en mycket vacker näsa … Marilla, det är den första komplimang jag nånsin fått i mitt liv, och ni kan inte tro, så underligt det kändes! Marilla, har jag verkligen en vacker näsa? Jag vet, att ni alltid säger sanningen.
— Din näsa duger mycket bra, svarade Marilla kort.
I hemlighet tyckte hon, att Annes näsa var ovanligt välbildad, men det skulle aldrig ha fallit henne in att säga det.
Detta var för tre veckor sedan, och hittills hade allting gått väl. Och nu, denna friska septembermorgon, trippade Anne och Diana helt muntert utför Björkstigen, två de lyckligaste små flickor i Avonlea.
— Jag skulle tro, att Gilbert Blythe kommer i skolan i dag, sade Diana. — Han har varit och hälsat på hos sina kusiner i New Brunswick hela sommaren, och han kom hem först i lördags kväll. Han ser väldigt bra ut, Anne. Och han retas alldeles förskräckligt med flickorna. Han ä’, så han kan plåga livet ur en …
Dianas tonfall angav, att hon föredrog att få livet plågat ur sig framför att ha det i behåll.
— Gilbert Blythe? sade Anne. — Är det inte hans namn, som står skrivet på väggen strax bredvid ingången och med Julia Bells namn ovanpå?
— Jo, sade Diana och knyckte på nacken. — Men jag tror inte han är så värst förtjust i Julia Bell. Jag har hört honom säga, att han har lärt sig multiplikationstabellen på hennes fräknar.
— 121 —
