Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

och ska söka sig in vid seminariet i Charlottetown nästa år. Tillie Boulter säger, att lärar’n ä’ pin kär i henne. Hon har mycket vacker hy och lockigt brunt hår, som hon burrar upp så stiligt … Hon sitter på den långa raden bakerst, och han sitter där med för det mesta — för att gå igenom läxorna med henne, säger han. Men Ruby Gillis säger, att hon såg, hur han skrev någonting på hennes griffeltavla, och när Prissy läste det, så blev hon illande röd i ansiktet och fnös till … Ruby Gillis säger, att hon inte tror det hade alls att göra med läxan …

— Anne, understå dig aldrig mera att tala i den tonen om din lärare, sade Marilla skarpt. — Du går inte till skolan för att nyfiket koxa omkring dig och höra på dumt struntprat. Dig kan han väl alltid lära någonting, och du går dit för att lära. Aldrig mera får du komma hem och duka upp sådana här historier. — Nå, du uppförde dig väl skickligt och snällt?

— Jo jo men, sade Anne i belåten ton. — Det var för resten inte så svårt som jag hade trott. Jag sitter bredvid Diana. Vår plats är alldeles invid fönstret, och jag kan titta ned på Mörka, speglande vågen. Där ä’ fullt med trevliga flickor i skolan, och vi hade vådligt livat under middagsrasten. Det är så roligt att ha så många snälla flickor att leka med. Men jag tycker förstås bäst om Diana, och det kommer jag alltid att göra. Jag tillber Diana.

Jag är fasligt mycket efter de andra. De ä’ alla på femte kursen, och jag är bara på fjärde, och det tycker jag ä’ så harmligt … I dag hade vi läsning och geografi och kanadensisk historia och diktamen. Herr Phillips sa’, att min stavning var gräslig, och han höll upp min griffeltavla, så att alla kunde se den — med fullt med bockar i kanten … Jag skämdes så, Marilla, inte var det artigt gjort mot den, som var där första gången … Ruby Gillis gav mig ett äpple, och

— 120 —