En storm i ett vattenglas.
— Jag tycker nog, att Gilbert Blythe ser bra ut, förtrodde Anne Diana. — Men han är fasligt påflugen. Det är då inte fint att blinka åt en flicka, som man alls inte känner.
Men det var ej förrän frampå eftermiddagen, som det började ske större händelser.
Herr Phillips satt borta i en vrå och hjälpte Prissy Andrews med en tysk verbalform, och resten av eleverna gjorde ungefär vad som föll dem in, mumsade på äppelkart, viskade, ritade gubbar på sina griffeltavlor och körde beklagansvärda gräshoppor, ordentligt selade med segelgarnståtar, fram och åter på pulpeternas skivor. Gilbert Blythe satt och försökte förmå Anne Shirley att titta på honom, vilket fullständigt misslyckades, ty Anne Shirley var i denna stund totalt glömsk ej blott av Gilbert Blythes tillvaro, utan av varenda annan lärjunges i Avonleas skola. Hon kom ej ens ihåg själva skolan, utan satt med hakan stödd mot handen och ögonen fästa på den lilla blåa skymt av Mörka, speglande vågen, som man uppfångade från hennes fönster. Hon befann sig långt borta i ett färgskimrande drömland och hörde och såg ingenting utom sina egna underbara syner.
Gilbert Blythe var ej van att göra sig omak för att en flicka skulle titta på honom och han se’n ej skulle ha någonting för besväret. Hon skulle se på honom, den där rödhåriga flickan Shirley med den lilla spetsiga hakan och de stora ögonen, som inte voro lika någon annan flickas ögon i hela Avonlea.
Gilbert sträckte sig tvärs över gången mellan pulpeterna, nappade till sig ändan av Annes långa röda fläta, höll ut den en armslängd från sig och väste med en genomträngande viskning:
— Det brinner! Det brinner!
Då gav Anne honom en blick, och det en som kändes.
Hon gjorde mer än så. Hon störtade upp, och alla
— 124 —
