Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

hennes granna drömslott föllo i ruiner. Hennes ögon flammade av vrede, men glöden släcktes snart av harmens och förödmjukelsens tårar.

— Du elaka, otäcka pojke! utbrast hon lidelsefullt. — Hur kan du våga?

Och — smack! … Det var Anne, som dängde sin griffeltavla i huvudet på Gilbert, så att den — tavlan, inte huvudet — sprang i tjugo bitar.

Skolan i Avonlea njöt alltid av ett uppträde. Det här var ju ett ovanligt nöjsamt sådant. Vartenda barn sade »o!» med både fasa och förtjusning. Diana höll på att tappa andan. Ruby Gillis, som hade ömtåliga nerver, började gråta. Tommy Sloane lät sitt fyrspann av gräshoppor skena, så att han aldrig mera fick tag i dem, medan han med gapande mun stirrade på Anne och den trasiga griffeltavlan.

Herr Phillips klev med långa steg uppför gången och lade en tung hand på Annes axel.

— Anne Shirley, vad skall detta betyda? frågade han förargad.

Anne svarade ej. Det var för mycket begärt av en svag mänsklig varelse att bedja henne inför hela skolan omtala att en pojke sagt »det brinner!» åt henne. Det var Gilbert, som oförskräckt tog till ordet.

— Det var mitt fel, herr Phillips. Jag retades med henne.

Herr Phillips brydde sig inte om Gilbert.

— Det gör mig ledsen att se en min lärjunge visa ett sådant häftigt humör och en sådan ondsinthet, sade han i högtidlig ton, som om blotta förmånen att vara hans lärjunge borde utrota alla dåliga lidelser ur små ofullkomliga dödliga varelsers hjärtan. — Anne, gå och ställ dig framför svarta tavlan och stå kvar där under resten av eftermiddagen.

Anne skulle oändligt mycket ha föredragit att bli utkörd

— 125 —