Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fru Rachel Lynde häpnar.

bodde, låg bara några stenkast uppåt landsvägen från Lyndes sänka. Se’n hade man förstås den långa, smala avtagsvägen. Matthew Cuthberts far var lika skygg och ordknapp som hans son efter honom och hade, när han byggde sitt hem, lagt det så långt han kunde från sina medmänniskor utan att precis gömma det inne i skogen. Deras hus var uppfört vid den yttersta gränsen av det avröjda området, och där låg den ännu i dag, nätt och jämt synlig från stora landsvägen, där alla andra Avonleahus lågo intill varandra i en liten sällskaplig rad.

Fru Rachel Lynde tyckte inte, att man kunde sägas bo på ett sådant ställe.

— Man har tak över huvudet — det har man onekligen, sade hon, när hon trippade framåt avtagsvägen, där gräset spirade upp och vagnshjulen plöjt djupa fåror. Den kantades på ömse sidor av nyponbuskar.

— Ingen under, att både Matthew och Marilla ä’ en smula konstiga, så som de leva här alldeles för sig själva. Träd är inte värst mycket sällskap, men den sorten ha de Gudi nog av här. Jag ville hellre titta på människor. De se förstås rätt nöjda och belåtna ut, men det är väl för att de äro vana, kan jag tro. Man vänjer sig vid allt, sa’ irländaren, skulle hängas.

Därmed lämnade fru Rachel avtagsvägen och kom in på Grönkullas gårdssida. Denna gård var mycket grön och putsad och välhållen, kantad på ena sidan av höga, aktningsbjudande pilar och på den andra av prydligt klippta pyramidpopplar. Inte en enda obehörig sticka eller sten sågs ligga där, ty hade den funnits där, hade fru Rachel sett den. Hennes enskilda mening var, att Marilla Cuthbert sopade den gården lika ofta som han sopade huset. Man kunde ha ätit ett mål mat från marken direkte utan fruktan för någon inblandning av mindre tilltalande beståndsdelar.


— 4 —