En storm i ett vattenglas.
lyfte upp sitt huvud och Gilbert gnodde på med division i bråk, som om han med hela sin själ gick upp däruti, återgingo de snart till vad de själva hade för händer, och Anne blev glömd.
När herr Phillips samlade ihop historieläxlaget, skulle Anne ha gått med, men Anne rörde sig ej, och herr Phillips, som skrivit ihop några smäktande verser »Till Priscilla», innan han samlade ihop eleverna, funderade alltjämt på ett kitsligt rim och märkte ej, att hon fattades.
När ingen såg åt deras håll, tog Gilbert upp ur sin pulpet ett litet skärt sockerhjärta med en gyllene inskription, »Du är söt», och lät det glida in i kröken av Annes ena armbåge. Varpå. Anne reste sig, tog det skära hjärtat försiktigt mellan sina fingerspetsar, släppte ned det på golvet, malde det till stoft under sin klack och återtog sin nedlutade ställning utan att värdigas bestå Gilbert en enda blick.
När undervisningen var slut, gick Anne tillbaka till sin egen pulpet, plockade med viktig min fram allting, som hon hade där, böcker och skrivbokshäften, penna och bläck, räknebok och testamente, och staplade upp det i en prydlig hög på sin spräckta griffeltavla.
— Varför tar du hem allt det där, Anne? undrade Diana, så fort de kommo ut på landsvägen. Hon hade ej vågat framställa frågan förut.
— Jag kommer inte mera tillbaka till skolan, sade Anne.
Diana höll på att tappa andan av häpnad och tittade på Anne för att se, om hon verkligen menade vad hon sade.
— Låter Marilla dig stanna hemma? frågade hon.
— Det får hon allt göra, sade Anne. — Jag går aldrig tillbaka till skolan — till den karlen.
— O, Anne! — Diana såg gråtfärdig ut. — Nog är du ändå bra stygg! Vad ska jag ta mig till? Nu sätter mig herr Phillips tillsamman med den apan Gertie Pye — det vet
— 130 —
