Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

gossarnas sällskap, ska du väl få din vilja fram under resten av lektionstiden, sade läraren försmädligt. — Tag blommorna ur håret på dig och gå och sätt dig hos Gilbert Blythe!

De andra pojkarna fnittrade. Diana bleknade av deltagande, plockade kransen ur Annes hår och tryckte hårt hennes hand. Anne stirrade på läraren som förvandlad till en stenbild.

— Hörde du, vad jag sade, Anne? frågade herr Phillips strängt.

— Ja, det gjorde jag, svarade Anne långsamt, men jag kunde inte tro, att ni menade allvar.

— Jo, det kan jag försäkra, att jag gjorde, sade läraren med det sarkastiska tonfall, som alla barnen, Anne mest, avskydde av hjärtans grund. Det förfelade aldrig sin verkan. — Lyd genast!

Ett ögonblick såg Anne ut, som om hon ämnade absolut vägra. Men se’n förstod hon, att det ej var någon annan råd, reste sig stolt, gick över mittelgången, satte sig ned bredvid Gilbert Blythe, lade armarna mot pulpetskivan och begrov ansiktet mellan dem. Ruby Gillis, som uppfångade en skymt av det, när det sjönk ned, berättade för de andra på hemvägen från skolan, att hon aldrig sett någonting så hemskt — »det var precis som en kalkad vägg, med otäcka små röda fläckar på.»

För Anne var detta det ohyggligaste tänkbara. Det var ju ledsamt att väljas ut, hon ensam, bland ett dussin barn, som voro lika skyldiga; det var ännu värre att skickas att sätta sig hos en pojke, men att denna pojke just skulle vara Gilbert Blythe var en råga på kränkningen och förödmjukelsen, som fullkomligt knäckte henne. Hela hennes inre sjöd av blygsel och vanmäktig vrede.

I början tittade de andra barnen åt hennes håll, sneglade och fnissade och knuffade på varandra. Men när Anne aldrig

Montgomery, Anne på Grönkulla9
— 129 —