Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

ganska svårt att få bukt därmed och beslöt klokt nog att tills vidare låta udda vara jämnt.

— Jag ska kila ned och tala med Rachel ett tag om detta, tänkte hon. — Det tjänar ingenting till att resonnera med Anne just nu. Hon är ledsen och upprörd, och det anar mig, att hon kan vara fruktansvärt envis, om hon sätter den sidan till … Men så vitt jag kan förstå, har herr Phillips burit sig rätt omdömeslöst åt. Fast aldrig skulle det duga att säga så åt henne … Nu ska jag språka i ämnet en liten stund med Rachel. Hon har haft tio barn i skolan, så hon bör väl ha någon erfarenhet. Hon lär för resten ha fått reda på hela historien vid det här laget.

Marilla fann fru Lynde stickande på sitt vaggtäcke lika flitigt och gladlynt som vanligt.

— Jag förmodar du anar mitt ärende, sade hon en liten smula förläget.

Fru Rachel nickade.

— Det gäller väl bråket, som Anne ställt till i skolan, kan jag tro, sade hon. — Tillie Boulter var på väg hem och berättade alltihop för mig.

— Jag vet mig ingen levande råd, sade Marilla. — Hon säger, att hon går inte tillbaka till skolan. Jag har aldrig sett en unge med så’n självkänsla. Men jag har väntat mig obehag, alltsedan hon begynte skolan. Jag förstod, att den här lugna ostördheten inte kunde räcka länge. Hon är så ovanligt känslig och överspänd till sin natur. Vad tycker du jag bör göra, Rachel?

— Ja, efter du ber mig om råd, Marilla, sade fru Lynde älskvärt — fru Lynde visste ingenting bättre än att bli tagen till råds — så skulle jag i ditt ställe för en gångs skull låta henne få sin vilja fram; det skulle jag. Min tro är, att Phillips bar sig illa åt. Men det skulle vara högst oklokt att erkänna det inför barnen, det fattar du nog. Och i går var

— 132 —