En storm i ett vattenglas.
han naturligtvis i sin fulla rätt, när han straffade henne för vredesutbrottet. Men i dag — det var en annan sak. De andra, som kommo för sent lika väl som Anne, skulle också ha straffats, det är givet. Och mig tilltalar intet sättet att låta flickorna till straff sitta hos pojkarna. Vad är nu det för dumheter? Tillie Boulter var så arg så hon fräste. Hon tog avgjort Annes parti och sa’, att alla de andra kamraterna gjorde så med. Anne tycks i alla fall ha gjort sig riktigt omtyckt av dem. Jag trodde aldrig, att hon skulle komma så bra överens med dem.
— Du tycker då verkligen, att jag bör låta henne få stanna hemma? sade Marilla förundrad.
— Jaha. Det vill säga, jag låter henne stanna hemma, så länge hon själv tycker, om jag vore som du. Sanna mina ord, Marilla, om en vecka har hon lugnat sig igen och går gärna självmant tillbaka; men skulle du tvinga henne, Gud vet vad hon då kunde ställa till, så att den sista villan bleve värre än den första. Ju mindre väsen vi göra av detta, desto bättre, tycker jag. Skolkar hon nu en vecka, så inte förlorar hon mycket på det. Herr Phillips är alls inte någon duglig lärare. De få ju stimma och leva precis som de vilja; de yngre få sköta sig själva, och han befattar sig bara med de stora eleverna, som han ska läsa upp till seminariet. Han skulle aldrig i tiden ha fått sitt förordnande förnyat, om inte hans morbror suttit med i skolrådet och förstått att göra sig gällande. Jag bedyrar, att skolundervisningen här på ön — den ger jag inte ett ruttet lingon för.
Fru Rachel ruskade på huvudet som för att antyda, att finge hon bara säte och stämma inom skolrådet, skulle man snart få se på en annan tingens ordning …
Marilla följde fru Rachels råd, och det sades aldrig ett ord mer om att Anne skulle återvända till skolan. Hon läste sina läxor hemma, skötte sina småsysslor och lekte med Diana
— 133 —
