En storm i ett vattenglas.
i den kalla, purpurröda höstskymningen. Men när hon mötte Gilbert Blythe på landsvägen eller stötte på honom i söndagsskolan, gick hon förbi honom med ett iskallt förakt, som ej i minsta grad upptinades av hans tydliga åstundan att gottgöra vad han förbrutit. Ej ens Diana lyckades i sina försök att mäkla fred. Anne hade tydligen föresatt sig att hata Gilbert Blythe till sina dagars ända.
Men lika mycket som hon hatade Gilbert, lika mycket älskade hon Diana med hela den kärlek, som bodde i hennes varma lilla hjärta — så lidelsefullt, antingen det gällde att tycka om en människa eller hysa den starkaste motvilja för henne.
En afton, när Marilla kom in från köksträdgården med en korg nyplockade äpplen, fann hon Anne sittande ensam i en fönstersmyg, bittert gråtande.
— Hur är det fatt nu då, Anne? frågade hon.
— Ack, det är Diana, snyftade Anne. — Jag håller så gränslöst av Diana, Marilla. Jag kan inte leva utan henne. Men jag vet mycket väl, att när vi blivit vuxna, så gifter Diana sig och far sin väg och lämnar mig kvar. O, vad ska jag då ta mig till? Jag hatar hennes man — jag hatar honom så … Jag har tänkt mig in i alltihop — bröllopet och allt det andra — Diana klädd i en snövit dräkt, med slöja på huvudet, så vacker och ståtlig som en drottning … Och jag är brudtärna också, med en förtjusande klänning och puffärmar, men med ett bristande hjärta bakom mitt leende ansikte. Och se’n säger jag Diana farväl för a-a-alltid …
Där svek rösten Anne, och hon överväldigades av de bittraste snyftningar.
Marilla vände sig hastigt bort för att ej visa, hur det ryckte kring hennes mungipor. Men det var för sent — hon sjönk ned på närmaste stol och brast i ett så hjärtligt och för henne ovanligt skratt, att Matthew, som gick förbi på
— 134 —
