En tebjudning och dess följder.
minen, som man bör ha, när man är bjuden bort på te. Annars brukade hon springa in i köket utan att bulta, men nu knackade hon helt nätt på stora förstugudörren. Och sedan Anne, som även hon bytt om klänning, helt artigt öppnat dörren, togo de båda små flickorna varann i hand så allvarligt och belevat, som om de aldrig råkats förut. Denna onaturligt högtidliga stämning höll i sig, medan Diana fördes upp på östra gavelrummet för att lägga av sig hatten och medan de i tio minuter sutto och konverserade på stolarna nere i vardagsrummet, med tårna väl utåtvända.
— Hur står det till med din mamma? frågade Anne artigt — alldeles som om hon ej samma morgon sett fru Barry i högtidlig välmåga och vid det bästa humör plocka ned äpplen.
— Tack, hon mår mycket bra. Herr Cuthbert är väl upptagen med att köra potatis åt »Lily Sands» nu på eftermiddagen? sade Diana, som för några timmar sedan råkat skjutsen på landsvägen och fått åka med ett stycke.
— Jaha, det är han. Vår potatisskörd är mycket vacker i år. Jag hoppas också din pappa fått vacker potatis?
— Jo då, tack ska du ha. Ha ni plockat ned många av era äpplen ännu?
— Åh, förfärligt många, sade Anne, glömde sin värdighet och skuttade upp som en kattunge. — Låt oss gå ned i trädgården och plocka litet röda kalviller, Diana; Marilla har sagt, att vi få alla dem, som sitta kvar på trädet. Marilla har mycket gott hjärta. Hon sa’ vi skulle få sockerkaka och körsbärssylt. Men det är inte fint att tala om för sitt främmande, vad man ämnar bjuda på, så därför säger jag heller inte vad hon sa’ vi skulle få att dricka. Du får bara veta, att det börjar med s och slutar med t och har a mitt uti sig och en mycket vacker röd färg. Jag tycker om att dricka det som är
— 138 —
