En tebjudning och dess följder.
tycker bäst om att få fantisera på egen hand … Sista gången jag gjorde en pudding, glömde jag att lägga i mjöl. Men det var för att jag höll på med att dikta den allra vackraste historia om dig och mig, Diana.
Det var som så, att du låg förfärligt illa sjuk i smittkoppor, och alla övergåvo dig, men jag var inte rädd, utan tordes gå till dig i ditt sjukrum och skötte dig, så att du kvicknade till liv igen. Men se’n fick jag själv smittkoppor och dog och blev begraven under popplarna på kyrkogården, och du planterade en rosenbuske på min grav och vattnade den med dina tårar, och aldrig, aldrig glömde du din ungdomsvän, som offrade sitt liv för dig … O, det var så rörande och vackert, Diana! Tårarna runno utför mina kinder, medan jag rörde sockret och äggulorna till puddingen. Men jag glömde mjölet, och puddingen blev litet konstig. Mjöl är en viktig sak i puddingar, må du tro. Marilla blev så förtretad, och det undrar jag visst inte på. Hon har ett fasligt schå med mig.
Vet du, det var ett gränslöst spektakel med vaniljsåsen i förra veckan … Vi hade äppelkaka till middag på tisdagen, och halva kakan var kvar och rätt mycket sås i såsskålen. Marilla sa’, att det skulle räcka till en middag till och bad mig sätta den på skafferihyllan och täcka över den. Jag ämnade naturligtvis täcka över den så mycket som täckas kunde, Diana, men medan jag bar skålen, så låtsade jag, att jag var en nunna — en katolsk nunna, som tog slöjan för att i klostrets avskildhet begrava sitt krossade hjärta — och så glömde jag rakt bort vaniljsåsen.
Nästa morgon kom jag ihåg mig och sprang till skafferiet. Diana, tänk dig, om du kan, min ohyggliga fasa, när jag hittade en mus, en liten grå mus, som dränkt sig i puddingsåsen! … Jag tog upp den med en sked och slängde den över staketet, och se’n diskade jag skeden i tre vatten.
— 141 —
