Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En tebjudning och dess följder.

Anne tittade på andra hyllan i väggskåpet i vardagsrummet, men där fanns ingen flaska med saft. När hon letade noggrannare, hittade hon flaskan på den allra översta hyllan. Hon satte den på en bricka på bordet och tog fram ett stort glas.

— Var nu så god och förse dig, Diana, sade hon artigt. — Jag tror inte jag bryr mig om att ta något just nu — jag orkar inte någonting efter de många äpplena ute i trädgården.

Diana hällde upp ett stort glas åt sig, tittade beundrande på den klara röda färgen och började sedan belåtet smutta på drycken.

— Det här var en väldigt god hallonsaft, Anne, sade hon. — Aldrig visste jag hallonsaft kunde smaka så bra.

— Det var trevligt du tycker om den. Ta så mycket du vill ha. Jag kilar ut ett tag och ser om elden i köksspisen. Man har rysligt mycket om sig, när man förestår ett hushåll, ska jag säga dig …

När Anne åter kom in från köket, satt Diana och drack sitt andra glas saft, och när Anne efter en stund ånyo »persvaderade» henne, lät hon ej bedja sig många gånger, innan hon hällde upp ett tredje glas åt sig. Glasen voro ordentligt tilltagna, och hallonsaften var verkligen utmärkt god.

— Den go’aste jag nånsin har druckit, sade Diana. — Den är då bra mycket bättre än fru Lyndes, fastän hon skryter så mycket med sin. Den smakar inte ett dugg lik hennes.

— Det kan jag väl tänka mig, att Marillas saft är godare än fru Lyndes, sade Anne med mycken övertygelse. — Marilla är en vådlig matgumma, må du tro. Nu försöker hon lära mig att laga mat, men det blir visst rätt mödosamt för henne, är jag rädd. Man är så bunden, när man ska laga mat, man måste noga gå efter reglerna i kokboken, och jag

— 140 —