Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En tebjudning och dess följder.

hon genast igenkände som innehållande en rest av hennes tre år gamla hemgjorda vinbärsvin, för vilket hon var ryktbar i Avonlea, ehuru visst folk med strängare åskådningssätt, däribland fru Barry, starkt ogillade det. Och i samma sekund erinrade sig Marilla, att hon satt buteljen med hallonsaft ned i källaren i stället för in i skåpet, som hon sagt till Anne.

Hon återvände till köket med vinbuteljen i handen. Hon hade, trots allt, svårt att hålla sig för skratt.

— Anne, du har sannerligen en märkvärdig förmåga att råka illa ut! Du gick och gav Diana vinbärsvin i stället för hallonsaft. Kände du inte skillnaden själv?

— Jag smakade det aldrig, sade Anne, jag var så mätt efter äpplena … Jag tänkte det var saften. Och jag ville visa mig riktigt … schangtil — så jag bjöd henne att ta om och ta om. Rätt vad det var, så begynte hon må så illa och måste gå hem. Fru Barry sa’ till fru Lynde, att hon var full som — som en kaja … Hon bara skrattade fjolligt, när hennes mamma frågade, vad som var med henne, och så gick hon och lade sig och sov i många timmar. Hennes mamma kände på hennes andedräkt, att hon druckit sprit … Och hela dan i går hade hon sådan ryslig huvudvärk. Fru Barry är så ond, och så har hon alldeles bestämt för sig, att jag gjorde det med flit.

— Jag tycker hon borde ge sin egen fröken en skrapa för att hon var så glupsk och drack tre glas av vad det nu månde vara, sade Marilla kort. — Av tre sådana där stora glas skulle hon ha fått kväljningar, även om det bara hade varit hallonsaft. Nu får så’nt gott folk vatten på sin kvarn, som alltid klandrat mig så mycket för att jag brygger vinbärsvin, fastän jag inte gjort något på tre år, alltsedan jag fann, att pastorn inte gillade det. Den där buteljen har jag gömt, för den händelse någon skulle behöva ta in lite magdroppar. Seså, barn lilla, gråt inte! Jag kan inte inse, att

Montgomery, Anne på Grönkulla10
— 145 —