Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En tebjudning och dess följder.

du har någon skuld, fastän det nu råkat hända så här tråkigt.

— Jag måste gråta, sade Anne. — Mitt hjärta är krossat. Jag har mitt ödes stjärnor emot mig, det märks ju tydligt … Diana och jag äro skilda för alltid. O, Marilla, föga anade jag det, när vi då i början svuro varandra våra eviga trohetslöften …

— Var inte enfaldig, Anne. Fru Barry kommer nog att se saken i annat ljus, när hon finner, att du verkligen inte rår för den. Jag förmodar hon tror, att du menat något dåligt skämt med vad du råkade ställa till. Det är så gott du går upp nu genast i afton och talar om, hur det förhåller sig.

— Hur ska jag våga visa mig inför Dianas mamma? suckade Anne. — Om ändå Marilla ville gå! Ni har mycket större värdighet än jag … Hon lyssnar nog förr på er än på mig.

— Det kanske du inte har så orätt uti, sade Marilla, som funderat några ögonblick. — Gråt nu inte mer, Anne! Det här reder sig nog.

Marilla hade emellertid måst låta dessa förhoppningar fara, när hon längre fram befann sig på hemvägen från Tallbacken. Anne höll utkik efter henne och flög till förstugudörren för att möta henne.

— Ack, Marilla, jag läser i ert ansikte, att det har varit förgäves, sade hon sorgset. — Vill inte fru Barry förlåta mig?

— Fru Barry! Ja, det var just den rätta att tala förstånd med! fnös Marilla. — Jag sade henne, att det var ett misstag alltsamman, och att du inte rådde för det, men hon vägrade att tro mig. Hon bara gick på med mitt vinbärsvin och hur jag alltid sagt, att det inte kunde ha den minsta inverkan på någon människa. Jag svarade henne då rent ut, att vinbärsvin var avsett att drickas ur små spetsglas, inte tre stora dricksglas på en gång, och att en unge, som sörplar i

— 146 —