Ett nytt intresse.
XVII.
ETT NYTT INTRESSE.
Den följande eftermiddagen satt Anne lutad över sitt lapptäcke invid köksfönstret, då hon händelsevis kom att titta ut och fick syn på Diana, som stod nere vid Skogsnymfens källa och vinkade på ett hemlighetsfullt sätt. I blinken var Anne ute på gården och ilade snabbt ned till sänkan, medan hennes uttrycksfulla ögon lyste av glad förundran och hoppfullhet. Men hoppet svann åter, när hon varsnade Dianas nedslagna min.
— Har inte din mamma gett med sig? frågade hon andlös.
Diana skakade sorgset på huvudet.
– Ack nej, du — vet du, hon säger, att jag aldrig mera får leka med dig. Jag har gråtit, så att jag har kunnat gråta ögonen ur mig, och sagt henne, att det inte var ditt fel, men det tjänar ingenting till. Jag måste tigga och be henne så länge, innan hon lät mig gå hit ned och säga farväl till dig. Hon sa’, att jag bara skulle få stanna tio minuter, och hon sitter och har klockan framför sig.
— Tio minuter är inte långt, när det gäller att säga farväl för evigt, sade Anne med gråten i halsen. — O, Diana, vill du heligt lova att aldrig glömma mig, din ungdomsvän, även om du får aldrig så kära vänner längre fram i livet?
— Ack ja, det vill jag visst, snyftade Diana, och jag ska aldrig skaffa mig någon ny bästa vän — jag vill ingen ha. Jag skulle inte kunna hålla av någon så som jag håller av dig.
— O, Diana, ropade Anne och knäppte ihop händerna, håller du av mig?
— Ja, det är klart! Visste du inte det?
— 149 —
