Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett nytt intresse.

— Nej! — Anne hämtade djupt efter andan. — Jag trodde nog, att du tyckte om mig, men inte vågade jag hoppas, att du höll av mig. Ack, Diana, inte tänkte jag någon kunde hålla av mig! … Det har ingen gjort, så långt jag kan minnas tillbaka. O, vad det är underbart! Det är en ljusglimt, som för alltid skall skina i mörkret på en stig, skild från din egen, Diana … O, säg det en gång till!

— Jag håller innerligt av dig, upprepade Diana ståndaktigt, och jag kommer alltid att göra det, det kan du lita på.

— Och jag ska alltid hålla av dig, Diana, sade Anne, i det hon högtidligt räckte ut sin hand. — Under kommande år skall ditt minne lysa likt en stjärna över mitt ensamma liv, som det står i den sista historien vi läste tillsamman. Diana, vill du ge mig en lock av dina korpsvarta flätor, som jag ska gömma för alltid som min dyrbaraste skatt?

— Har du någonting att klippa av den med? frågade Diana, i det hon torkade bort de tårar, som Annes rörande tal kommit att flöda ånyo, och återfick sitt sinne för det praktiska.

— Ja, lyckligtvis har jag min lilla handarbetssax på mig i förklädesfickan, sade Anne. Sakta och högtidligt klippte hon av en av Dianas lockar. — Farväl, min älskade vän! Hädanefter måste vi vara främlingar för varandra, fastän vi bo sida vid sida … Men mitt hjärta skall alltid förbli dig troget.

Anne stod och såg efter Diana, tills hon försvann ur sikte, vemodigt viftande med handen, så ofta väninnan vände på huvudet. Därefter återvände hon hem, tills vidare ganska tröstad just genom det romantiska i själva avskedet.

— Nu är det förbi, meddelade hon Marilla. — Jag får aldrig någon ny vän. Och nu är det värre för mig än någonsin, för jag har varken Katie Maurice eller Violetta. Och även om jag hade dem, skulle det ändå inte vara detsamma.

— 150 —