Fru Rachel Lynde häpnar.
Cuthbert och fru Rachel, trots — eller kanske just på grund av — deras inbördes olikhet.
Marilla var en lång och mager kvinna, med vassa kanter och utan kroklinjer. Hennes mörka hår framvisade några grå strimmor och var alltid uppsnott i en hård liten knut, på ett mordiskt sätt genomstungen av två metallhårnålar. Hon såg ut som en kvinna med trång syn på livet och ett strängt samvete, vilket hon också var. Men det fanns ett drag omkring hennes mun, som, om det varit en den allra lillaste smula mera utvecklat, hade kunnat antyda sinne för humor.
— Vi må alla förträffligt, sade fru Rachel. — Men det liksom for för mig, att här kanske inte stod så alldeles bra till — det var när jag såg Matthew åka bort i dag. Jag tänkte, att han möjligen for till doktorn.
Det ryckte på ett betydelsefullt sätt kring Marillas mungipor. Hon hade väntat fru Rachel; hon förstod mycket väl, att åsynen av Matthew, som utan känd orsak guppade bort i giggen, skulle vara för mycket för hennes grannfrus nyfikenhet.
— Nej vars, jag känner mig ganska kry, fastän jag hade min svåra huvudvärk i går, sade hon. — Matthew for till stationen. Vi ska få hit en liten pojke från ett barnhem i Nova Scotia, och han kommer med tåget i kväll.
Om Marilla hade sagt, att Matthew farit till stationen för att hämta en känguru från Australien, kunde fru Rachel ej ha blivit mera förbluffad. Hon förlorade faktiskt tungans bruk i fem sekunder. Det var orimligt att antaga, att Marilla drev med henne, men fru Rachel nästan tvangs till denna förmodan.
— Menar du allvar, Marilla? frågade hon, när hon fått tillbaka rösten.
— Ja, naturligtvis, sade Marilla, som om anskaffandet av småpojkar från barnhem i Nova Scotia utgjorde en del av
— 6 —
