Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fru Rachel Lynde häpnar.

det vanliga vårarbetet på varje ordentlig farm i Avonlea, i stället för att det var ett på denna trakt absolut oerhört nyhetsmakeri.

Fru Rachel kände, att hennes andliga jämnvikt rubbats. Hon tänkte med utropstecken. En pojke! Just Marilla och Matthew Cuthbert tagande till sig en pojke! Från ett barnhem! Nej, här stundade sannerligen världens yttersta tider! Aldrig skulle hon förvåna sig över någonting hädanefter! Aldrig över någonting!!

— Hur i all världen ha ni kommit på en sådan idé? frågade hon i ogillande ton.

Detta hade skett, utan att hennes råd inhämtats, och måste följaktligen ogillas.

— Åh, vi ha funderat på det en tid bortåt — eller rättare sagt hela vintern, svarade Marilla. — Fru Spencer tittade in här en dag före jul och sa’, att hon till våren skulle skaffa sig en liten flicka från barnhemmet i Hopetown. Hennes kusin bor där, så fru Spencer har ofta hälsat på och känner väl till förhållandena. Och Matthew och jag ha resonerat om den här saken alltsedan dess. Vi skulle ha lust att ta oss en pojke. Matthew är ju till åren — han är fyllda sextio — och är inte så rapp i vändningarna, som han fordom varit. Han har allt rätt mycket känning av sitt hjärta. Och du vet, hur förskräckligt svårt det är att leja främmande hjälp. Aldrig finns det annat att få än dessa dumma, halvvuxna franska pojkar, och så fort man lärt in en tocken en smula och nätt och jämt fått fason på honom, så ska han i väg till hummerburkfabrikerna eller ned till Staterna.

Allra först talte Matthew om en Barnado-pojke. Men det betackade jag mig för. »De kanske äro ganska bra — jag vill visst inte påstå motsatsen», sa’ jag, »men jag vill inte veta av några gatungar från London. Ge mig åtminstone en, som är född här på orten. En vansklig sak är det alltid,

— 7 —