Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

— Nu spänner han för märren, och så far han till Carmody efter doktorn, sade Anne, som brådskande tog på sig kofta och pälsmössa. — Det vet jag precist lika bra, som om han sagt det med tydliga ord. Matthew och jag äro sådana besläktade själar … Jag kan läsa hans tankar, utan att han behöver säga ett dugg.

— Jag tror inte han träffar någon doktor hemma, snyftade Diana. — Jag vet, att doktor Blair for till stan, och jag tror, att doktor Spencer skulle fara dit med. Mary Joe har aldrig varit med om någon, som haft strypsjuka, och fru Lynde är också bortrest. O, Anne!

— Gråt inte, Diana lilla, sade Anne uppmuntrande. — Jag vet precis, hur man ska sköta strypsjuka. Du glömmer, att fru Hammonds fick tvillingar tre gånger. När man är barnflicka åt tre par tvillingar, samlar man minsann rätt mycken erfarenhet … De fingo strypsjuka allihop i tur och ordning. Vänta bara, så jag får ta flaskan med kräkrot — ni kanske inte ha sådant pulver hemma. Det löser slemmet, och så får hon svettas skönt. Kom, nu kila vi!

De båda små flickorna sprungo ut hand i hand och skyndade längs De älskandes stig och tvärs över stubbåkern nedanför, ty snön låg alltför djup för att de skulle kunna ta den kortare skogsvägen. Anne var uppriktigt ledsen för lilla Minnie Mays skull, men hon njöt dock av det romantiska i denna brådskande vandring genom mörker och snö till en liten hjälplös varelses sjukbädd … Och det var ljuvt att få dela denna romantik med en besläktad själ och sympatiserande hjärtevän.

Kvällen var klar och kall, svart ebenholts inne i skuggan och glittrande silver på de snötäckta sluttningarna — stora stjärnor blinkade över de tysta vidderna, och här och där avtecknade sig de mörka, spetsiga furorna med snöpudrade grenar, som rasslade för vinden. Anne tyckte det var

Montgomery, Anne på Grönkulla11
— 161 —