Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

nyckeln, förrän jag läst slut på mina läxor — inte ens om jag ber och bönfaller er på mina bara knän … Det går nog an att säga, att man ska stå emot frestelsen, men det faller sig bra mycket lättare att stå emot den, om man inte kan komma åt nyckeln. Ska jag se’n springa ned i källaren och hämta oss några frusna äpplen — dem, som Marilla sa’ inte var värt att hålla på längre? Skulle inte Matthew vilja ha ett par frusna äpplen?

— Jo, det kanske inte skulle vara så tokigt, sade Matthew, som aldrig smakade ett fruset äpple, men kände till Annes svaghet för dylika.

Just som Anne triumferande uppsteg ur källaren med en tallrik full med brunröda fläckiga äpplen, hördes utifrån ljudet av brådskande fotsteg på den islupna brädgången, och i nästa ögonblick slogs köksdörren upp. In rusade Diana Barry, likblek och flämtande, med blott en schal kastad över sitt huvud. Anne släppte i häpenheten både ljus och tallrik, och tallrik, ljus och äpplen rullade om varandra utför källartrappan. Äpplena hittades morgonen därpå, läckert inbäddade i en massa av smält talg, av Marilla, som plockade upp dem och tackade försynen för att inte elden kommit lös.

— Vad står på, Diana? ropade Anne. — Har din mamma äntligen låtit beveka sig?

— O, Anne, för all del, kom genast! bad Diana ängsligt. — Minnie May är så fasligt sjuk — hon har så ont i halsen och det är, som om hon ville kvävas … Mary Joe säger, att det är strypsjuka — och pappa och mamma ha åkt till stan, och ingen finns, som kan hämta doktorn. Minnie May är så dålig, och Mary Joe vet inte, hur man ska bära sig åt — o, Anne, jag är så förfärligt rädd!

Matthew sträckte sig utan ett ord efter sin mössa och sin rock, gled förbi Diana och försvann i mörkret ute på gården.


— 160 —