Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

han hade varit tvungen att fara hela vägen till Spencervale för att få tag i en. Men krisen var nu redan överstånden. Minnie May var mycket bättre och sov lugnt.

— Ett tag blev jag så fasligt ängslig, berättade Anne. — Hon blev värre och värre, ända tills hon var mycket sjukare än de Hammondska tvillingarna någonsin voro — till och med det sista paret. Jag trodde verkligen hon skulle kvävas. Jag gav henne varenda smula pulver jag hade i flaskan, och när hon sväljde det sista, så sa’ jag till mig själv — inte till Diana eller Mary Joe, för jag ville inte skrämma upp dem i onödan, men jag måste säga det till mig själv för att lätta mina känslor: »det här är en sista, svag förhoppning, och jag fruktar den är fåfäng». Men så efter några minuter fick hon hosta upp så mycket slem, och då blev hon genast bättre. Doktorn får tänka sig, hur lättad och glad jag kände mig, för det kan inte uttryckas med ord … Ni vet nog, att det finns somliga saker, som inte kunna uttryckas med ord.

— Jag förstår, nickade doktorn.

Han tittade på Anne, som om han just i samband med henne tänkte en del smått och gott, som inte kunde uttryckas med ord. Men längre fram talade han rent ut med Minnie Mays pappa och mamma.

— Den där lilla rödhåriga flickan, som de tagit upp hos Cuthberts, är en makalöst duktig unge. Hon har räddat livet på ert lilla barn, så mycket kan jag säga er; hade inte hon varit, så hade jag ingenting kunnat uträtta, när jag äntligen hann fram. Hon tycks äga en omdömesförmåga och en sinnesnärvaro, rent underbara hos ett barn vid hennes ålder. Aldrig har jag sett någonting sådant som hennes ögon, när hon berättade för mig, hur hon fann den lilla sjuka och vad hon sedan företog sig.

Anne vandrade hem i den frostiga vintermorgonen, med

— 163 —