Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

tunga ögonlock efter den sömnlösa natten, men pratade oförtrutet med Matthew, medan de togo vägen över det breda, snötäckta fältet och under lönnarnas rimfrostglittrande valv.

— O, Matthew, är det inte en underbar morgon! Världen ser ut som någonting, som Gud hade hittat på riktigt till sin egen ögonfägnad … Träden stå där, så att man tycker man skulle kunna blåsa bort dem — puh! Vad jag är glad, att jag lever i en värld, där det finns rimfrost och vit snö! … Nu är jag också glad åt, att fru Hammond fick tre par tvillingar. Hade hon inte fått dem, så att jag kunnat öva mig på dem, så hade jag inte vetat, hur jag skulle bära mig åt med Minnie May. Nu ångrar jag, att jag ibland var vid dåligt humör hos fru Hammond för tvillingarnas skull … Men o, Matthew, vad jag är sömnig! Jag kan inte gå i skolan. Jag skulle inte kunna hålla ögonen öppna, och jag kommer att svara alldeles uppåt väggarna … Men bra ogärna stannar jag hemma, för då kommer Gil— någon av de andra överst i klassen, och det är så knogigt göra att kata sig upp igen … Men ju knogigare det är, desto nöjdare blir man ju, när det äntligen lyckas, eller hur?

— Åh ja, du reder dig nog, sade Matthew och tittade in i Annes lilla bleka ansikte med de mörka skuggorna under ögonen. — Du ska visst gå och lägga dig nu och sova ut. Jag ska sköta om alla dina sysslor.

Anne gick med gott samvete och lade sig och sov så skönt och så länge, att det hade lidit långt in på den vita och rosenfärgade vintereftermiddagen, när hon slutligen vaknade och steg ned i köket, där Marilla, som under tiden kommit hem, satt och stickade.

— Fick ni se premierministern? utbrast Anne genast. — Hur såg han ut, Marilla?

— Ja, inte blev han vald till premierminister för sin skönhets skull, sade Marilla. — En sådan näsa den karlen

— 164 —