Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

Carmody. Inte en enda människa i Avonlea kan det, och vi lovade varandra högtidligt att aldrig lära ut det åt någon annan. Det är med några små roliga knutar, som göras av bara stolpar … Diana gav mig ett vackert kort med en rosengirlang runt omkring, och mitt uti står det en vers:

»Vill du med mig förena dina öden,
Intet kan oss skilja, utom bleka döden.»

Och det är sant, Marilla. Vi ämna be herr Phillips låta oss få sitta ihop igen, så får Gertie Pye maka sig ned till Minnie Andrews. Vi hade en vådligt fin tesupé. Fru Barry tog fram sin bästa teservis, Marilla, precis som om jag varit riktigt främmande … Det ordentligt klack till i mig, när jag såg’et. Ingen har nånsin förut tagit fram sin bästa servis för min skull. Vi hade skinn- och benfri anjovis och hårdkokta ägg och pepparkakor och gorån med två slags sylt till, Marilla. Fru Barry frågade mig, om jag ville ha te och sa’: »pappa, varför räcker du inte skorpkorgen åt Anne?» Det måste vara gränslöst roligt att vara vuxen, Marilla och alltid bli så där bjuden och persvaderad vid bordet …

— Åhja, det går väl an, sade Marilla med en liten suck.

— I alla fall, när jag blir vuxen, fortfor Anne, ska jag alltid tala till små flickor, som om de vore det, och aldrig skratta, när de använda stora ord … Det sårar så mycket ens känslor, det vet jag av egen sorglig erfarenhet … Efter teet kokte Diana och jag knäck. Knäcken blev inte vidare god; det var väl för att varken Diana eller jag hade kokt någon sådan förut. Jag skulle röra i pannan, medan Diana smorde pappersformarna, och så glömde jag bort det och lät det brännas vid, och se’n så satte vi ut formarna på farstubron för att svalna, och katten klev i en av formarna, så att den var vi tvungna att kasta bort … Men vådligt roligt var det i alla fall. Se’n, när jag gick, så bad mig fru Barry komma och hälsa på så ofta jag kunde, och Diana stod i fönstret och

— 167 —