Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

— O, Marilla, får jag springa nu genast — utan att diska? Jag ska diska, när jag kommit tillbaka, men jag kan omöjligt sinka mig med någonting så oromantiskt som diskning i detta spännande ögonblick.

— Nå, så spring då, sade Marilla helt medgörligt. — Men Anne — är du tokig? Kom tillbaka genast och ta någonting på dig! … Hm — likaväl kunde jag ropa till vinden. Hon sprang utan både mössa och kofta. Se, hur hon far i väg genom trädgården med håret fladdrande efter sig! Man får minsann vara tacksam, om hon inte tar döden på sig av förkylning.

Anne kom dansande hem i den purpurröda vinterskymningen över de snöiga vidderna. Långt borta i sydväst tindrade en stor, glänsande aftonstjärna på en himmel, som stod blekt guldfärgad och luftigt skär över bländvita fält och mörka dalkjusor, där barrskogen växte tät. Klangen från slädbjällror mellan de snöhöljda åsarna ljöd klar och spröd som ett klockspel hos älvorna, men den tonade ej ljuvare än sången i Annes hjärta och på hennes läppar.

— Nu ser ni framför er en fullkomligt lycklig människa, Marilla, förkunnade hon. — Ja, jag är lycklig — trots mitt röda hår. Just nu är jag höjd över mitt röda hår. Fru Barry tog mig i famn och grät och sa’, att hon ångrade sig så och att hon aldrig kunde rätt löna mig för vad jag gjort … Jag kände mig fasligt förlägen, Marilla, men jag sa’ så artigt jag kunde: »Jag hyser inget agg mot er, fru Barry. Jag försäkrar er nu för sista gången, att det aldrig var min mening att berusa Diana, och härmed drar jag glömskans slöja över det förflutna.» Det tyckte jag var ett ganska värdigt sätt att uttrycka sig, eller hur Marilla? Jag kände, att jag samlade litet glödande kol på fru Barrys huvud. Se’n hade Diana och jag så förtjusande trevligt med varandra. Diana visade mig ett nytt slags virkning, som hon lärt sig av sin moster i

— 166 —