En konsert, en katastrof och en bekännelse.
Marilla, jag är säker på, att det skulle göra mig mycket gott att få höra det … Och kören ska sjunga fyra så genomvackra och högtidliga sånger, som nästan kunna vara så goda som psalmer. Och pastorn ska medverka — joho, det ska han visst, det, han ska hälsa oss alla välkomna … Det blir ju nästan en predikan. Söta, lilla rara Marilla, visst får jag gå?
— Har du inte hört, vad jag sa’, Anne? Tag av dig dina skodon och gå och lägg dig! Klockan är över åtta.
— Det var bara en liten sak till, Marilla, sade Anne med minen hos den, som nu nödgas anlita sin sista resurs. — Dianas mamma har sagt, att vi få ligga i sängen i gästrummet. Tänk en så’n heder för er lilla Anne att få sova i sängen i gästrummet!
— Den hedern får du allt försaka. Gå nu och lägg dig, Anne, och låt mig slippa höra något ytterligare käx.
När Anne, med tårarna rullande utför sina kinder, sorgsen försvunnit uppåt trappan, öppnade Matthew, som skenbart suttit och tagit sig en lur i soffan under hela samtalet, ögonen och sade i bestämd ton:
— Marilla, jag tycker du borde låta henne få gå.
— Men det gör inte jag, genmälde Marilla. — Vem är det, som fostrar upp barnet, Matthew, du eller jag?
— Det är du, medgav Matthew.
— Nå, varför lägger du dig i saken då?
— Jag lägger mig inte i — jag kan väl ändå få ha min egen mening. Och min mening är den, att du borde låta Anne få gå.
— Ja, du tycker nog, att jag borde låta Anne få fara till månen, om det fölle henne in, så svag som du är för henne, svarade hans syster. — Vore det bara frågan om att ligga över natten hos Diana, kunde jag väl ge med mig. Men det är den här aftonunderhållningen, som inte faller mig i smaken. Hon blir säkert förkyld, om hon går dit, och så får hon
— 170 —
