En konsert, en katastrof och en bekännelse.
huvudet fullt med en massa strunt, så hon kommer ur jämnvikten i en hel vecka. Jag vet bäst hur hon är funtad och hur mycket hon tål, Matthew.
— Jag tycker, att du borde låta Anne gå, upprepade Matthew i samma bestämda ton.
Att ge skäl för en åsikt var icke hans starka sida, men väl att envist hålla fast vid den. Marilla suckade med hopplös min och försjönk i tystnad.
Morgonen därpå, när Anne höll på att diska frukosttallrikarna, stannade Matthew på sin väg ut till ladan för att åter säga till sin syster:
— Jag tycker, att du borde låta Anne få gå, Marilla.
Hans systers ansikte sade i ett par sekunder saker, som kanske ej böra klädas i ord. Hon föll därefter till föga för det oundvikliga och yttrade i vass ton:
— Hon ska väl det då, eftersom du inte tycks ge dig till tåls annars.
Anne kom utrusande ur det lilla diskrummet med den drypande disktrasan i handen.
— O, Marilla, Marilla, säg det en gång till!
— Åhnej, vet du vad, en gång är mer än tillräckligt. Det här är Matthews verk, och jag tvår mina händer. Om du får lunginflammation för att du sover i en främmande säng och kommer ut ur den där heta salen mitt i natten, så skyll inte på mig, skyll på Matthew! Men är du alldeles från vettet, Anne, som står här och låter diskvattnet drypa i långa floder på golvet! Aldrig har jag sett en sådan slarva!
— Ack, jag vet nog, att jag ofta bär mig rysligt illa åt, sade Anne ångerfullt. — Jag fumlar och drumlar och gör allt vad galet är … Jag ska ta in litet sand och skura av fläckarna, innan jag går i skolan. O, Marilla, jag hade så fäst mitt hjärta vid den konserten … Jag har aldrig varit på någon konsert i hela mitt liv, och när de andra flickorna tala
— 171 —
