Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

huvudet fullt med en massa strunt, så hon kommer ur jämnvikten i en hel vecka. Jag vet bäst hur hon är funtad och hur mycket hon tål, Matthew.

— Jag tycker, att du borde låta Anne gå, upprepade Matthew i samma bestämda ton.

Att ge skäl för en åsikt var icke hans starka sida, men väl att envist hålla fast vid den. Marilla suckade med hopplös min och försjönk i tystnad.

Morgonen därpå, när Anne höll på att diska frukosttallrikarna, stannade Matthew på sin väg ut till ladan för att åter säga till sin syster:

— Jag tycker, att du borde låta Anne få gå, Marilla.

Hans systers ansikte sade i ett par sekunder saker, som kanske ej böra klädas i ord. Hon föll därefter till föga för det oundvikliga och yttrade i vass ton:

— Hon ska väl det då, eftersom du inte tycks ge dig till tåls annars.

Anne kom utrusande ur det lilla diskrummet med den drypande disktrasan i handen.

— O, Marilla, Marilla, säg det en gång till!

— Åhnej, vet du vad, en gång är mer än tillräckligt. Det här är Matthews verk, och jag tvår mina händer. Om du får lunginflammation för att du sover i en främmande säng och kommer ut ur den där heta salen mitt i natten, så skyll inte på mig, skyll på Matthew! Men är du alldeles från vettet, Anne, som står här och låter diskvattnet drypa i långa floder på golvet! Aldrig har jag sett en sådan slarva!

— Ack, jag vet nog, att jag ofta bär mig rysligt illa åt, sade Anne ångerfullt. — Jag fumlar och drumlar och gör allt vad galet är … Jag ska ta in litet sand och skura av fläckarna, innan jag går i skolan. O, Marilla, jag hade så fäst mitt hjärta vid den konserten … Jag har aldrig varit på någon konsert i hela mitt liv, och när de andra flickorna tala

— 171 —