En konsert, en katastrof och en bekännelse.
angenäma värvet att göra toalett uppe i Dianas lilla rum i övre våningen. Diana burrade upp Annes framhår så att man skulle kunna tro, att där låg en valk under, och Anne knöt Dianas öronrosetter med den elegans, som ensamt hennes fingrar förfogade över. Sedan försökte de väl ett halvt dussin olika sätt att ordna bakhåret, så att det skulle se som mest »piffigt» ut. Äntligen voro de färdiga, med högröda kinder och ögon, som lyste av glad förväntansfullhet.
Medgivas måste, att Anne kände ett litet styng i sitt hjärta, när hon jämförde sin släta svarta klänning av bomullssatin och betydligt »lunsiga» grå kofta med Dianas nätta pälsmössa och snobbiga lilla kappa. Men hon erinrade sig i tid, att hon hade en fantasi och förstod att begagna sig av den.
Sedan anlände Dianas kusiner, flickorna Murray från Newbridge, och de packade alla ihop sig i den stora skrindan, som gick på medar, djupt nere bland mjuka fällar och halm. Anne njöt av åkningen till goodtemplarhuset; släden gled så lätt över de hårda, släta vägarna, och snön knarrade under hästhovarna. Det blev en praktfull solnedgång, och de snötäckta kullarna och det blåsvarta vattnet i S:t Lorenzobukten tindrade i glansen likt en väldig pokal av pärlemo och safirer, bräddad med vin och eld. Bjällerklang och avlägsna skratt, som man tyckte nästan kunde komma från skogens älvor, ljödo från alla håll.
— O, Diana, viskade Anne, i det hon tryckte Dianas av en halvvante beklädda hand under slädfällen, är det inte alltsamman som en härlig dröm? Ser jag verkligen ut likadan som vanligt? Jag känner mig så annorlunda, att jag tycker det borde ovillkorligen synas utanpå mig.
— Du ser utmärkt söt ut, sade Diana, som nyss fått en komplimang av en av sina kusiner och tyckte, att hon borde låta den gå vidare. — Du har den alla vackraste färg.
Aftonens program utgjorde en enda följd av de skönaste
— 173 —
