Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

om så’nt i skolan, känner jag mig så bortkommen. Ni kunde inte veta, hur det kändes för mig, Marilla, men Matthew, han gjorde det … Matthew förstår mig, och det är så roligt att bli förstådd, Marilla.

Anne var alltför ivrig och upphetsad vid tanken på allt det intressanta, som väntade henne, för att riktigt vara sig själv i skolan. Hon lät Gilbert Blythe taga flera klassfrågor, och i räkning var hon virrigare än vanligt. Dessa motgångar skulle emellertid ha gått Anne betydligt mera till sinnes, såvida hon ej haft konserten och sängen i gästrummet att trösta sig med. Hon och Diana pladdrade härom oupphörligt hela dagen, så att om läraren varit mera nogräknad av sig än herr Phillips, hade det med all säkerhet icke gått dem väl.

Anne kände, att hon ej skulle ha härdat ut, om ej även hon fått gå med på konserten, ty det talades helt enkelt ej om någonting annat i skolan.

Avonleas diskussionsklubb, som sammanträdde varannan vecka under hela vintern, hade anordnat flera smärre gratisunderhållningar, men det här skulle bli någonting långt mera storartat; entrén kostade tio cents, och dessa pengar skulle tillfalla biblioteket. Avonleas ungdomar hade övat sig i flera veckor, och särskilt intresserade voro skolbarnen, som alla hade äldre bröder eller systrar, som skulle medverka. Varenda lärjunge i skolan, som fyllt nio år, hoppades få gå, utom Carrie Sloane, vars hårdhjärtade fader delade Marilla Cuthberts fördom gentemot konserter och vad han kallade »nattsöl.» Carrie grät i sin bibliska historia hela eftermiddagen och fann livet en börda.

För Anne tog nöjet sin början så fort skoltimmarna nått sitt slut, och det stegrades därefter alltjämt, tills det nådde en aldrig anad höjdpunkt under själva konserten. De små flickorna blevo bjudna på te hemma hos Diana — »alldeles som stort folk» — och sedan följde det

— 172 —