En konsert, en katastrof och en bekännelse.
en behaglig värme, och rummet var ännu skumt upplyst av skenet från en nästan utbrunnen brasa.
— Låt oss klä av oss här, sade Diana. — Här är så varmt och skönt.
— Har det inte varit gräsligt roligt? suckade Anne förtjust. — Tänk så stiligt att få gå dit upp på estraden och deklamera! Tror du, att vi nånsin bli ombedda att göra det, Diana?
— Ja, naturligtvis, längre fram. De vilja alltid ha de stora gossarna och flickorna att deklamera. Gilbert Blythe gör det ofta, och han är bara två år äldre än vi. O, Anne, hur kunde du sitta där och låtsa, som om du inte hörde på honom? När han kom till raden
»En annan flicka finns, som ej jag nämner syster …»
så tittade han rakt ned på dig.
— Diana, sade Anne med värdighet, du är visserligen min bästa vän, men jag kan inte tillåta ens dig att tala med mig om den där … personen. Har du nattlinnet på dig? Låt oss då springa i kapp och se, vem som kommer först i säng!
Förslaget tilltalade i hög grad Diana. De båda små vitklädda figurerna flögo utför det långa rummet och genom gästrumsdörren, som de sakta öpnat på förhand, och togo nästan samtidigt ett väldigt skutt upp i den breda sängen. Och då — rörde sig någonting rätt stort och tjockt under dem, det pustade och jämrade, och någon skrek till med halvkvävd, vresig röst:
— Vad i alla dar ska detta betyda?
Anne och Diana fingo aldrig rätt klart för sig, hur de kommo ner från sängen och ut ur rummet. De visste bara, att efter en ny, förfärad språngmarsch befunno de sig skälvande och tassande på tå uppe i övre våningen.
— O, vem var det — vad var det? viskade Anne, med tänderna skallrande av köld och förskräckelse.
— 175 —
