Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

— Det var tant Josephine, flämtade Diana, färdig att kvävas av skratt. — O, Anne, det var tant Josephine — hur hon nu än må ha kommit dit. Jag vet, att hon blir ursinnig. Det är rysligt — det är verkligen rysligt — men har du någonsin varit med om någonting så lustigt, Anne?

— Vad är tant Josephine för en?

— Hon är pappas faster och bor i Charlottetown. Hon är förskräckligt gammal — visst över sjuttio år — och jag tror inte, att hon någonsin varit en liten flicka. Vi väntade henne hit på besök, fast inte så snart. Hon är rysligt noga och prudentlig och kommer att göra ett fasligt väsen av det här, det vet jag. Ja, nu få vi lägga oss i sängen hos Minnie May, och det kan ingen tro, så hon sparkas …

Fröken Josephine Barry kom ej ned till morgonkaffet dagen därpå. Fru Barry smålog vänligt mot de båda små flickorna.

— Nå, hade ni roligt i går afton? Jag försökte hålla mig vaken, tills ni kommo hem, för jag ville berätta för er, att tant Josephine hade kommit och att ni hade era bäddar en trappa upp. Jag hoppas ni inte störde vår snälla gamla tant, Diana?

Diana bibehöll en grannlaga tystnad, men hon och Anne utbytte förstulna och skuldmedvetna leenden tvärs över bordet. Anne skyndade sig hem efter frukosten och förblev sålunda i lycklig okunnighet om det husliga oväder, som snart urladdade sig över familjen Barrys huvuden. Men fram på eftermiddagen skickades hon av Marilla ett ärende ned till fru Lynde.

— Jaså, du och Diana så gott som skrämde livet ur stackars gamla fröken Barry i går afton? sade fru Lynde med sträng röst, men med en skalkaktig glimt i ögat. — Fru Barry tittade in hit nyss på vägen till Carmody. Hon var så ledsen och förtretad. Gamla fröken Barry var vid ett förskräckligt

— 176 —