Fantasien på avvägar.
till skolan med aktsamma steg och kärleksfulla blickar, alldeles som om hon trampade en helig mark.
— Det är underligt, förtrodde hon Diana, när jag går här genom Violernas dal, bryr jag mig inte om, ifall Gill — i fall någon annan skulle komma över mig i klassen. Men när jag sitter i skolan, då är det helt annorlunda, och jag bryr mig mycket om det. Det finns så många olika Annor i mig. Ibland tänker jag, att det är nog därför jag ställer till så mycket oreda … Vore jag bara en enda Anne, skulle det vara bra mycket bekvämare … Men inte hälften så roligt.
En juniafton, då fruktträdgårdarna åter klätt sig i sin skäraste blomsterskrud, då grodornas kör klingade som små silverklockor från träsket ovanför Mörka, speglande vågen och luften stod full av vällukt från klöverfält och kåddoftande furuskogar, satt Anne vid sitt gavelfönster. Hon hade hållit på med sina läxor, men det hade blivit så skumt, att hon ej längre såg att läsa, och hon hade försjunkit i vakna drömmerier. Hon blickade ut förbi Snödrottningens grenar, som ännu en gång lyste bländvita med sina klungor av blom.
I alla väsentliga avseenden var det lilla gavelrummet oförändrat. Väggarna voro lika kallt vita, nåldynan lika hård, de gula stolarna lika stela och siratliga som förr. Och ändå var själva karaktären av rummet förändrad. Det var uppfyllt av en levande och kraftigt pulserande personlighet, som tycktes genomtränga allt och vara alldeles oberoende av skolflickans läxböcker och klänningar och band — till och med av den spräckta blå muggen, som stod på bordet full med äppelblommor. Det var som om dess rörliga invånarinnas alla drömmar, antingen hon sov eller var vaken, hade tagit synlig, ehuru icke materiell form och behängt det nakna rummet med de skiraste vävnader av regnbågsglans och månglitter.
Omsider kom Marilla hastigt in med några av Annes
— 184 —
