Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fantasien på avvägar.

— Det är synd om människor, som leva i land, där det inte finns liljekonvaljer, sade Anne. — Diana säger, att kanske de ha någonting ännu bättre, men det kan väl inte finnas någonting bättre än konvaljer, säg, Marilla? Och så säger Diana, att om de inte känna till dem, så kunna de inte sakna dem. Men det tycker jag är det sorgligaste av alltihop. Tänk, Marilla — att inte veta, hurdana liljekonvaljer äro, och inte sakna dem! …

Vi hade förfärligt roligt i dag, Marilla! Vi åto våra smörgåsar nere i en mossbevuxen dalgång invid en gammal brunn — en sådan romantisk plats! Charlie Sloane sa’, att Arty Gills inte vågade hoppa över den, och då var ju naturligtvis Arty tvungen att göra det, fastän han blötte ned sitt ena byxben. Herr Phillips gav alla de konvaljer han hittade åt Prissy Andrews, och jag hörde honom säga: »ljuvt åt den ljuva.» Det har han tagit ur en bok, det vet jag, men det ska ändå en viss fantasi till för att använda det på rätt ställe … Det var också någon, som kom och bjöd mig liljekonvaljer, men jag sa’: nej, jag tackar … Jag kan inte säga er den personens namn, för jag har heligt lovat, att det aldrig ska gå över mina läppar.

Vi gjorde kransar av konvaljerna och lindade dem kring våra hattar, och när det blev tid att gå hem, så gingo vi par om par nedåt vägen med våra stora buketter i händerna, och så sjöngo vi. O, så trevligt vi hade, Marilla! Allt folket på herr Sloanes gård kom ut för att titta på oss, och alla, som vi mötte på landsvägen, stannade och sågo efter oss. Vi väckte riktigt uppseende …

— Det ska inte mycket till för att få tokstollar att titta, tyckte Marilla.

Efter konvaljerna blev det violernas tur, och hela Violernas dal lyste av dem. Anne vandrade genom den på vägen

— 183 —